FESTKALENDERN 2019-2020

Tideräkningen i olika traditioner

Kalendrarna och sätten att räkna tid varierar och kalendrar som sinsemellan är olika kan också användas samtidigt. En kalender, samt tideräkningen och indelningen i dygn i sig, är också en fråga om överenskommelser. Vi som bor i västerlandet använder den s.k. gregorianska kalendern, som etablerades inom den katolska världen under 1500-talet och i Finland officiellt 1753. Kalendern, som inleds med januaris första dag och som indelar året i tolv månader används numera överallt i världen. Jämsides med den lever ändå flera system att indela året i, som härstammar från olika religioner och kulturtraditioner. Utöver att inledningen av året i dessa kalendrar är olik vår tideräkning, räknar de inte utifrån Kristi födelse, utan t.ex. från världens skapelse eller från en historisk eller religiös händelse.

De olika metoderna att mäta tiden utgår ofta från månens och solens rörelser och kombinationer av mån- och solkalendrar användes allmänt under antiken. Den nutida judiska kalendern kombinerar exempelvis en mån- och solkalender. De forntida egyptiernas kalender, som utgör grunden för den nutida koptiska kalendern i Egypten och även för den etiopiska kalendern, var den första renodlade solkalendern. Från denna kalender härstammar även den julianska och gregorianska kalendern.

 

Den julianska kalendern togs i bruk i antikens Rom under Julius Caesars regeringstid, vilket också gett kalendern dess namn. Som årets inledande dag bestämdes den första januari, men i praktiken blev denna regel inte ensamrådande. Under den kristna tiden skedde årsskiftet i flera europeiska länder vid någon annan tidpunkt, t.ex. vid Marie bebådelsedag. Det romerska året började ursprungligen från mars månad. På grund av detta kallas årets nionde månad, i många språk september, d.v.s. den sjunde månaden; den tionde (oktober), är egentligen den åttonde; den elfte (november) är egentligen den nionde och den tolfte (december) är egentligen den tionde. (jämför de latinska namnen på sifforna: 7- ”septem”, 8- ”octo”, 9- ”novem” och 10- ”decem”). Av praktiska skäl blev strävandena att skapa en enhetligare kalender allmännare under medeltiden. Trots det etablerades januari som årets början först år 1753, då den julianska kalendern byttes ut mot den gregorianska.

 

Bytet från den julianska kalendern till den gregorianska berodde på att årets medellängd enligt den julianska kalendern är 365 dagar och 6 timmar, trots att solåret i verkligheten är 11 minuter och 14 sekunder kortare. På grund av detta blir det julianska året under en period av 128 år ett dygn efter solåret. Problemet korrigerades under påven Gregorius den trettondes tid år 1582, då skillnaden hade vuxit till tio dygn. Enligt den gregorianska kalendern infaller ett skottår vart fjärde år, men till undantagen hör fulla hundratal. Inte heller den gregorianska kalendern är helt exakt, utan avviker från solåret med ett dygn under ca 3300 år. Den julianska kalendern används ännu i den ortodoxa världen. Därför avviker ryska ortodoxas festtider tidsmässigt från den julianska kalenderns kristna festtider. Den julianska kalendern har korrigerats enligt ett beslut som fattades vid det allmänna ortodoxa kyrkomötet i Konstantinopel 1923. För denna kalender används också namnet Nya kalendern. Syftet med korrigeringen var att göra den julianska kalendern enhetlig med den gregorianska, så att den sista dagen i september 1923 i den korrigerade kalendern följdes av den 14 oktober. Genom detta förflyttades tiden 13 dagar framåt. Den nya kalendern används bl.a. i de ortodoxa kyrkorna i Konstantinopel, Alexandria, Antiokia, Grekland, Cypern, Rumänien, Polen och Bulgarien. Till skillnad från den övriga ortodoxa världen följer de ortodoxa i Finland och Estland den gregorianska kalendern. Den gregorianska kalendern är numera 13 dagar före den gamla julianska kalendern.

 

Den judiska kalendern, där årtalen räknas enligt Torahns beskrivning av världens skapelse, bygger på den äldre, i Babylonien utvecklade kalendern, som förenade mån- och solåret. I antikens Grekland och Rom följde man månåret, som indelades enligt månens rotation i tolv månader med 28 dagar var. Detta utjämnades med solåret genom införande av skottår. Den judiska kalendern följer fortfarande detta räknesätt. De judiska dygnen och festdagarna inleds vid festkvällens solnedgång och varar till den i kalendern införda festdagens solnedgång.

 

Muslimerna inleder sin tideräkning från år 622 (hijra) då Muhammed flyttade från Mecka till Medina. I den islamiska kalendern har förkortningen A.H. (After Hijra) samma betydelse som förkortningen e.kr. (efter kristus, lat. AD Anno Domini) har i den västerländska kalendern.

 

Den islamiska kalendern är numera den enda renodlade månkalendern som är i användning och som m.a.o. baserar sig på månens skeden. En ny månad inleds då en ny månskära syns på himlen. Månadens längd är 29–30 dagar och skiftet sker vid nästa nymåne. I den islamska kalendern byts dygnet efter solnedgången. Till exempel inleds firandet av fredag redan på torsdagskvällen. Det islamiska kalenderåret är kortare än solåret, varav kommer att nyårets och festligheternas plats i kalendern långsamt förflyttas från en årstid till en annan.

De islamiska månaderna:

 

1.                         Muharram

2.                         Safar

3.                         Rabia al-awwal

4.                         Rabia al-thani

5.                         Jumada al-ula

6.                         Jumada al-thani

7.                         Rajab

8.                         Shában

9.                         Ramadan

10.                       Shawwal

11.                       Dhu al-gada

12.                       Dhu al-hijjah

 

Även inom de asiatiska religionerna och i Indien, Afrika och Sydamerika finns olika kalenderar och sätt att räkna tiden. Därigenom är ”ett nytt år” alltid en tidpunkt som nås genom överenskommelse. Då vi granskar olika religioners nyår märker vi att året byts vid andra tidpunkter än vår egen, beroende på kulturella och religiösa traditioner.

 

Den finländska namnsdagskalendern

Namnsdagarna har i den finländska traditionen blivit etablerade som festdagar vid sidan av firandet av födelsedagar. Namnsdagar kan firas t.ex. med att skicka namnsdagskort eller genom att bjuda på namnsdagskaffe. Trots att namnsdagsfirandet inte har religiös betydelse, har seden kommit från den katolska kyrkans firande av helgondagar och deras platser i vår almanacka. Under den katolska tiden döptes barnen gärna efter ett helgon, och den katolska kyrkan förutsätter fortfarande att namnen som ges vid dopet skall ha en kristen betydelse. Namnsdagsfirandet får på detta sätt en kristen bakgrund genom helgonet som bär samma namn. En kristen uppfostran har till uppgift att för barnet förklara namnvalet och att lära barnet att i sina böner diskutera med sin helgonnamne. Barnet får ett förtroende till helgonet och att det lyssnar på dess förböner och ger ett livslångt stöd.

 

Firandet av namnsdagar har etablerat sig först efter reformationen, då helgonens betydelse minskade. Men trots detta har namnsdagsfirandet inom den finländska folktraditionen varit vanligt förekommande. Ca 40 procent av namnen i den nuvarande kalendern är av kristet ursprung och en stor del av namnen är ännu på sina ursprungliga platser. Nuförtiden firas namnsdagar på samma sätt som hos oss endast i Sverige och i någon mån i Norge. Annanstans är seden att fira namnsdagar så gott som okänd.

 

Festdagar

Familjers och individers seder att fira sin religions fester varierar. Eleverna bör vara medvetna om att traditionerna kan vara mycket olika även inom en och samma religion.